Jag vill redan nu förvarna om att denna text är lång, inte deprimerande men inte heller upplyftande men förhoppningsvis en hjälp till att få insikt om sorgen...

Denna text skriver jag till en person som betyder oerhört mycket för mig och jag tror att personen förstår vad det är jag vill ha sagt med denna text. Love you!

Sorgen har som bekant fyra olika faser, som jag personligen tycker stämmer väldigt bra med verkligheten, Däremot kan ens handlingar medför att man gång på gång kan falla tillbaka till föregående fas, men detta är långt ifrån alltid och i regel följer faserna som nedan angivet.
Jag tänkte att jag skulle skriva om dessa faser, från mitt sett att se på det, utefter mina egna erfarenheter. Tiderna av dessa faser är inte exakta utan styrs lite av vilken sorts sorg det är, vem som blir drabbad och hur den drabbades omgivning ser ut. Det är även viktigt att komma ihåg att människan är olika och därför hanterar man sorgen olika och reagerar olika starkt på olika händelser - tack och lov
Kom ihåg att detta är mina erfarenheter och kan därför skilja sig från andras!
Ni är välkomna att komma med synpunkter, dela gärna med er av era erfarenheter då det kan vara lärorikt för alla, eftersom väldigt få genomlider livet utan en enda sorg.

Tillsammans är vi starka!

Fas 1 - Chockfasen

Du har nu fått det hårda beskedet och sorgen kommer. Smärtan skär genom hela din kropp och livet känns outhärdligt. Det spelar ingen roll vad du gör, vad andra säger, för ingenting kan lindra smärtan, som är olidlig!
Du tappar allt, koncentrationen, självbehärskningen och du har svårt att acceptera att detta skulle vara sant och det känns snarare som en mardröm än verklighet.
Denna fas brukar vara i 1-4 dagar men kan även bli längre, dock inte ofta.
Man tycker att efter alla tårar som fällts i denna fas så borde det inte finnas fler, men det gör det även om de börjar att avta i nästa fas...

Fas 2 - Reaktionsfasen

Nu har informationen gått in i huvudet men du kan fortfarande inte helt acceptera det. Du börjar nu att reagera på det som hänt, antingen med fler tårar eller med ilska kanske även apati... detta beror helt på sorg och personlighet!
Du vet att detta kommer att vara ditt nya liv, men du VILL INTE ha det så här!
När jag har varit i denna fas så har jag upplevt ett hemskt tryck i bröstet, då jag bara velat gå ut och skrika ett riktigt "Ronja Rövardotterskrik". Låt dig göra detta! Det kommer inte att göra saken lättare, eller jo för stunden, men min erfarenhet säger att genom att låta sig ge efter ibland (obs!!!) så går man snabbare över till nästa fas.
Dock så kan man inte bara ge efter för sina känslor i denna fas, för då blir det lätt att man faller tillbaka till föregående och den vill vi absolut inte tillbaka till nu! Inte när vi kommit så här långt!!
Börja med att försöka ta tag i vardagen lite smått, ta ett steg i taget men stampa inte på ett och samma ställe för länge! Du är nu redo för detta, även om det inte känns så, men du kommer att märka det för varje sak som du tar dig för och klarar av. Det är jobbigt men du KAN och tyvärr är det nödvändigt för att du så småningom ska kunna bli lycklig igen.
Denna fas kan vara i upp till två veckor, men ingen regel utan undantag! Tar det längre tid så kom ihåg:
Du är inte onormal eller mer svag för det, alla är vi olika!

Fas 3 - Bearbetningsfasen

Nu börjar du sakta men säkert att acceptera faktum, men det är fortfarande inte lätt. Särskilt inte i början av denna fas. Jag brukar tänka att varje fas har flera faser, då blir det enklare att ta sig igenom det.
Du kommer däremot inte att tänka på beskedet som du fick den där dagen, hela tiden. Du kan t.o.m. gå och lägga dig en kväll för att sedan komma på att: "Vad fasen, jag har inte tänkt på det en enda gång idag"
Detta betyder dock inte att du har kommit över det, för nästa dag kan du vara ledsen igen. Men förmodligen inte hela dagar som innan. Detta är normalt och betyder inte att du är på väg att falla tillbaka till föregående fas. 
Se framstegen istället! Du kommer att kunna sköta arbete/skola/vardag utan några större problem för nu börjar koncentrationen på din omgivning att vakna upp igen. Du kan nu bearbeta problemet utan att brista ut i gråt varje gång, även om du självklart ibland kan gråta!
Denna fas brukar vara längst (av de "tuffa" faserna), men den är relativt lätt att leva med. Du kan nu se en annan framtid än den du såg tidigare, för saker och ting löser sig alltid, även om det inte alltid blir som man tänkt sig från början ;-)
Något som är viktigt att komma ihåg i denna fas är att man FÅR ha "down-perioder", för det har alla människor, konsten är att "rycka upp sig" och det är vad du lär dig i denna fas, som lätt kan vara i 6 månader!

Fas 4 - Nyorienteringsfasen

Ditt liv har förändrats, du har accepterat det, du är inte ledsen längre, du kanske inte ens bryr dig...beroende på sorg som sagt. Förlorar man sitt barn så bryr man sig livet ut skulle jag tro...
Men sorgen är inte längre en sorg i den bemärkelsen utan snarare ett faktum. Du har inga större problem med det utan lever ett normalt liv med allt som det innebär; motgångar och medgångar!
Denna fas är, enlgit mig, den allra längsta då jag tycker att den varar livet ut!
Man måste i hela livet orientera sig på "marknaden"  eller "i livet", vad man nu vill kalla det, eftersom det ständigt händer nya saker som man måste anpassa sig till.
Men nu, tack och lov, är du åter igen förmögen till att känna lycka!!!
Grattis, du klarade det!!!

 Dessa faser går man i regel igenom varje gång man upplever någon form av sorg och därför varierar tiderna i faserna också. Sorger är ju så olika, en del lättare och en del svårare!
Dock finns en fas till - förnekelse - och den är enligt mig förenad med chock- och reaktionsfasen. En "farlig" fas som kan förlänge hela läkeprocessen om det vill sig illa! En fas att passa sig för helt enkelt, för man behöver inte gå igenom den men kommer man in i den så är det mycket svårt att ta sig ur! Ni hör ju själva vad den innebär =)

Hoppas att denna text ger dig lite insikt, lite förståelse för dina känslor så att DU lättare kan "acceptera" att du nu är som du är. Det är lätt att glömma dessa stegen när man väl är där! Men vi är alla sådana, mer eller mindre, och nu är det till att kämpa för att DU ska tillhöra den mindre skaran!

Jag vet vad du går igenom, jag lider med dig, men jag vet att du klarar det! För du är du och det finns bara positiva saker med det!!!

För min del så blev jag psykiskt utmattad av att skriva detta =)
Jag kände smärtan när jag skrev det, men jag behövde det. Jag är såå glad över att jag är där jag är idag!!!