Nu är det äntligen helg!
Idag kommer Lina och Andreas på besök och det ska bli så kul!!!
Innan de kommer ska jag lämna av Edvin hos farmor och bege mig till "stora staden" och handla lite.

Natten har varit allt annat än rolig, men eftersom det väntar roligheter idag så bryr jag mig inte så mycket.
INGENTING ska kunna förstöra mitt humör idag!

Edvin hostar som attans och vaknade flera gånger innan jag och Oskar ens gått och lagt oss, det händer nästan aldrig att han vaknar så tidigt.
Men det gjorde han, jätteledsen. När Oskar plockade upp honom så kräkte han slem över hela sig och Oskar.
Stackars killen!

Tycker att det har fungerat ganska bra med maten denna veckan faktiskt, så om jag bara sköter mig över helgen så ska nog inte vågen ge mig ett alltför stort plus.

Det är helt sjukt när jag börjar tänka på min viktnedgång.... 8,4 kg har jag gått ner och har då fortfarande 11,6 kg kvar tills jag nått mitt mål... 15,6 om jag ska nå min dröm...
Det är jäkligt mycket fett hörrni.
Hur kan man låta det gå så långt? Förstöra sin kropp så totalt fullständigt?
Jag menar... bara 8,4 kg är ju väldigt mycket och då har jag inte ens gått ner hälften och räknas ju fortfarande som överviktig.
Usch vad jag hatar mig själv för detta!
Får ofta frågan om jag saknar colan, som ju faktiskt har en större plats i mitt hjärta än kaffe, och jag vet aldrig vad jag ska svara på det...

Jag FÅR inte sakna colan, för colan är allt annat än aktuellt för mig nu. Sådana tankar är inte tillåtna just nu, för jag har ju som sagt en lång bit kvar.
Jag ska unna mig en coca cola när jag gått ner mina 20 kg, ja det ska jag.
Men inte innan dess. Innan dess har jag inte gjort mig förtjänt av den.
Så nej, jag saknar inte colan. Men skulle jag känna efter så; GE MIG COLA!
Är nere i en liten svacka nu, där det inte känns så roligt. Att behöva tänka efter varje dag hur jag ska lägga upp måltiderna för att inte totalen ska bli för mycket. Att aldrig bara få flyta med i strömmen.
Man slappnar liksom aldrig riktigt av längre, för hela tiden planerar jag måltider i mitt huvud.
Men oroa er inte, motivationen är fortfarande lika stark och jag är inte ens i närheten att ge upp.
Jag vill kunna handla en snygg tröja (kläder för storväxta är ju egentligen inte min stil), jag vill kunna gå på fest och faktiskt känna mig fin istället för som en falukorv.
Jag vill kunna åka till min älskade strand och sola utan att få ångest.
Jag vill komma tillbaka till tiden då jag faktiskt inte brydde mig så mycket.
För att kunna allt detta måste 20 kg bort. Inget snack om saken.

Jag har aldrig varit särskilt fåfäng, utan har kunnat åka till de flesta ställen i vardagskläder, osminkad m.m.
Har liksom känt att, nej men det är ju så här jag ser ut... take it or leave it.
Men så här ser jag inte ut, inte i mina ögon! Detta är inte Josse, detta är Josse i en främlings kropp.
Så därför kommer jag att göra allt som krävs för att ändra på detta. Jag kommer att göra de uppoffringar som behövs, både med dryck, kost och umgänge.
För detta är tidskrävande, och sömnen är inget jag kan dra in mer på så då kanske det blir mitt umgänge som tar lite skada.
Fast jag har inte ett så socialt liv just nu ändå =) Har nog aldrig varit hemma så mycket på helgerna innan som jag är nu. Jag tror lantbrevbäraren slarvar bort inbjudningarna till festerna, haha =)

Nej men allvarligt... jag är motiverad, jag är taggad! Jag tycker bara inte att det är så roligt just nu.
Men nu ska jag göra mig iordning, packa sorkens väska och förbereda mig inför de la stada!